första barn. Några timmar senare ser en flicka för första gången dagens ljus. Det är Unni Haugen, sedermera min mormor. Senare får hon sällskap i livet av lillasystrarna Liss och Enid, men vid denna tidpunkt är de bara tre i familjen.

I den bok om sitt liv som mormor påbörjade har hon själv skrivit om den första tiden av livet:

”Mitt namn fick jag genom en granne som tyckte att
namnet var så fint. Jag håller inte med om det. Den första tiden i mitt liv sov jag på dagarna och skrek på nätterna. Lagom när far, som var servitör, och arbetade långt fram på natten, kom hem satte jag igång min konsert. Far hade vid ett tillfälle sagt till mor; Bind fast ett snöre i taket och släng henne mellan väggarna. Men, felet var inte att jag var ett elakt barn. Mor gick till vår husläkare Dr. Hausken. Det var ju så på den tiden att alla hade husläkare och Dr. Hausken var läkare för alla i vår stora familj. Han sa till mor: Ungen får för lite mat. Ge henne mer så tystnar hon.
Stackars mig, jag låg där hungrig och ingen förstod varför jag skrek. Kanske var det under den tiden jag fick min så kallade betongskärarröst.”

Lyckligtvis är mormor vid denna tid ovetande om den pågående ekonomiska depression som efter börskraschen i USA 1929 håller Norge och många andra länder i ett järngrepp. Hon är lika ovetandes om vad som pågår drygt 100 mil sydost om Oslo. Tidigare under 1933, alltså det år mormor föddes, hade Tysklands president Paul von Hindenburg efter ett flera månader långt politiskt intrigspel motvilligt utnämnt Adolf Hitler till tysk rikskansler. Detta fter att ha bildat en regering bestående av tyska nationalister och nationalsocialister. Ett utnämnande som skulle komma att få stor påverkan på resten av mormors liv.

Utnämningen utlöste karnevalstämning bland nazisterna i Berlin och när mörkret la sig över staden tågade runt 25 000 SA-män (den första nazistiska paramilitära gruppen) genom Brandenburger Tor skanderandes ”Deutschland, Deutschland Über Alles”. Från balkongen vid rikskansliet hälsade deras ledare folkmassan med en lyft arm. Men den totala makten över riket hade han ännu inte.

Början till Hitlers väg mot makten hittas i den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet. Tyskland drabbades av massarbetslöshet och ett allmänt politikerförakt bredde ut sig över landet. Tron på demokratin som styrelsesätt sjönk till nya bottennivåer och det tyska folket var rädda för och fruktade en kommunistrevolution. Adolf Hitler och hans nazistparti sågs av många som något som kunde rädda landet.

Löftena från Hitler stod som spön i backen. Han lovade att utplåna arbetslösheten samtidigt som de tyska arbetarna blev lovade en starkare välfärd och sociala reformer. Dessutom skulle rättigheterna för icke-tyskar i landet begränsas kraftigt. Stödet för nazisterna växte snabbt över hela landet. I synnerhet hade han starkt stöd från egenföretagare, bönder och pensionärer. I storstäderna var det främst i de välbärgade stadsdelarna som Hitler hade sina anhängare medan det på landsbygden var starkt över alla samhällsklasser. Till slut såg president von Hindenburg ingen annan utväg än att utnämna Hitler till rikskansler. 

Paul von Hindenburg var under Hitlers första månader vid makten ansvarig för godkännandet av Riksdagsbrandförordningen (Reichstagsbrandverordnung) och Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), som åsidosatte de konstitutionella rättigheterna och gav Hitlers regering makt att fram till 23 mars 1937 stifta lagar oberoende av riksdag och konstitution.

Frågan som än i dag ställs är om Hindenburg var vid sina sinnens fulla bruk vid godkännandet. Victor Klemperer, född i en tysk-judisk familj, och senare professor vid Dresdens tekniska högskola, vars dagböcker från åren 1933-45 blivit klassiska, skrev den 20 mars 1933 följande rader:

"På bio för första gången på länge: Hindenburg framför trupper och hakkorsbärare söndagen den 12.3, minnesdagen för dem som stupade i kriget. När jag såg presidenten på film för ungefär ett år sedan gick han lite stelt med handen på ledsagarens handled men helt stadigt och inte långsamt ner för riksdagstrappan, en gammal men kraftfull man. I dag: en slagrörds små och mödosamma steg. Nu förstår jag allt: så gick far efter sitt slaganfall julen 1911 och tills han dog den 12.2.1912. Under den tiden var han inte längre klar. (Den uppochnervända tidningen som han läste i!) Nu är jag absolut säker på att Hindenburg bara är en marionett, att hans hand styrdes redan den 30.1."

Några månader senare, den 19 augusti, skrev Klemperer: 

"Jag kan helt enkelt inte tro att stämningen är sådan att massorna verkligen fortfarande stöder Hitler. Alltför många tecken emot. Men alla, bokstavligen alla, kryper ihop av rädsla. Inga brev längre, inga telefonsamtal, inte ett ord på gatan är säkert. Var och en fruktar i den andre en förrädare eller spion."

Året därpå, i början av augusti 1934, avlider den då 86-årige Paul von Hindenburg och Hitler tar tillfället i akt att slå ihop kanslerposten med presidentämbetet och utropar sig till Tysklands nya ledare (Führer).

Drygt två månader före mormors ettårsdag genomförs en folkomröstning i Tyskland som visar att Hitler har stöd från närmast osannolika 88 procent av den tyska befolkningen. Därmed har han nationen i ett järngrepp och runt om i landet fasar judar, romer, muslimer, funktionsvarierade, vänstermänniskor och homosexuella för sin framtid. För mormor kommer det starka stödet för Hitler att påverka hela hennes livshistoria.

Men under åren i mitten av 30-talet var mormor intet ont anande. Under dessa år handlade livet om att ta in, lära sig, förstå. De första stegen togs och de första orden uttalades. Att livet inte var en dans på rosor förstår vi när vi läser ur mormors råutkast:

​

”Eftersom tiderna var svåra så hade far och mor en
inneboende. Han hette Hartman. Alla pengar som kunde komma in var välkomna och detta var ett sätt. Hartman var lite slarvig med att betala hyran, vilket naturligtvis far och mor diskuterade utan en tanke på att jag fanns i närheten. Jag var ungefär 4 år då och hade jätteöron. En dag när Hartman kom hem från jobbet rusade jag fram till honom, pickade med
tummen på en byrå som stod i hallen och skrek: 

– Huuusleie, Hartman (husleie på norska är hyra på svenska).
Jag visste ju inte vad husleie var, men far och mor rodnade från topp till tå. Detta har mor berättat för mig.”

En värre lågkonjunktur under 30-talets början i Norge hade från 1934 gått över till en högkonjunktur. Affärerna blomstrade och trots den osäkra situationen i Tyskland fanns det återigen framtidshopp hos den norska befolkningen, i synnerhet hos huvudstadens över 250 000 invånare. Under 30-talet hade staden befäst sin position som Norges ekonomiska centrum och Oslo var den dominerande industristaden, med betydligt större inkomster per skattebetalare i jämförelse med genomsnittskommunen. Utbildningsväsendet i huvudstaden växte och förbättrades, och ekonomiskt stöd till dem som befann sig nära fattigdomsgränsen var generöst tilltaget. Den norska huvudstaden med sin snabbt växande befolkning mådde strålande. 

Familjen Haugen hade flyttat från en lite mindre lägenhet i den norska huvudstaden till en lite större i stadsdelen Grünerløkka. Vi låter mormor, med hjälp av hennes memoarer, berätta om vardagen för en liten flicka i Oslo i slutet av 1930-talet.

"Min älskade Thorvald Meyersgate 78 B, 4 trappor.

Vi flyttade till större. 3 rum och kök. Toalett en trappa upp som delades med vår granne på farstun som hette Neubert. Familjen Neubert hade två barn, Eva och Erik. Familjen var tysk. Jag fick inte leka med dom barnen för mor. Jag förstod inte det då, men jag förstod senare. Thorvald Meyersgate var min gata och är fortfarande. Hela min barndom, uppväxt och upp till 16 år bodde jag där och jag älskade den gatan. Varför vet jag inte. För andra människor är den säkert vilken gata som helst, men jag har mitt hjärta där. Under alla år sedan jag flyttade till Sverige har jag återvänt till min gata så fort jag har varit i Oslo. Jag har bara stått där och tänkt.

​

Spårvagnen gick utanför. Vi hörde ofta ambulansen och sprang som galningar efter den. Legevakten (akuten) låg en bit längre ner på gatan. Spårvagnen kunde vi ta byn runt för tio öre och dom tioöringarna hittade vi under gallret i telefonkiosken som stod i hörnan av parken. Min lekpark. Min underbara lekpark med karuseller och slänggungor. Där fanns alltid barn att leka med och vi hade alltid något att göra. På parkbänkarna satt mammor med sina små barn i sandlådan och på en del bänkar satt fyllgubbar och sov ruset av sig. Men dom var snälla. Jag kan inte minnas att jag var rädd för dom en enda gång. Men vi hade naturligtvis stränga order hemifrån att aldrig retas med dom.

Gräsmattorna - dessa underbara gräsmattor där vi gjorde gymnastik. Folk stod på bron som går över Akerselva och applåderade.

Vi gjorde utflykter med saft o smörbröd lite längre ner i parken och låtsades att vi var i Indien eller Amerika. Så underbart det var att vara barn. Fantasin fick fritt spelrum. Vintertid var det spolad skridskobana och jag minns så väl den längtan man kände - längtan till att vaktmästaren skulle komma och spola banan första gången. Han spolade för hand med en lång slang. Detta skulle göras fem gånger för att isen skulle bli riktigt fin och stark. Vi stod i kö runt banan och när vaktmästaren sa okej rusade vi ut. Mina första skridskor var såna som man skruvade på pjäxorna. Det gällde att hålla reda på den pyttelilla nyckeln. Jag kunde åka skridskor i timtal. Jag var stelfrusen, men vad gjorde det. Jag hade kul och nära hem, bara över gatan där tricken gick. Där var min port. En port med målade bruna dubbla dörrar."
 

”I porten hos oss stod pølseman (korvhandlare) Hagen. Det var tryggt att ha honom där för han vaktade liksom oss och det var ljust i porten så länge han hade öppet. När Hagen inte stod där var portgången mörk och läskig och gick rakt igenom huset och ut på bakgården. På bakgården stod vedbodarna. Inne i trapphuset fanns en liten läskig smyg under trappan. Där var dörren ner till källaren och i källaren fanns det råttor. Stora, bruna, aggressiva kloakråttor. Jag tog alltid första trappan i ett jättesprång.”
 

”Vi hade en liten grön postlåda av plåt. Den hängde så högt att vi barn inte kunde nå den. Mor gömde alltid den lilla postnyckeln väl. Innanför dessa dörrar fanns mitt trygga hem. När jag stod i vardagsrummet såg jag min park, Akerselva och Gaarders Møbelforretning. Bakom Gaarder låg Jernlagret. Från det lilla rummet som låg mot gården såg jag också Oslos största bryggeri, Schaus Bryggeri. Där kunde jag på morgonen se lastbilarna och även hästarna när dom överlastade med ölbackar gav sig ut på stan och levererade till affärerna. Bryggeriets direktör hette Bendixsen. Det var fint folk. Dom var rika. Två barn hade dom som var mina lekkamrater, så jag fick komma hem till dom och leka. Vilka salar, vilket hem, jättestort, men jag trivdes inte där. Det var för fint för en liten arbetarunge som jag.”

​

Tiderna i Oslo må ha blivit bättre efter att lågkonjunktur blivit högkonjunktur, men samtidigt kastade den oroande situationen i Tyskland mörka skuggor över horisonten. Adolf Hitlers maktövertagande och den efterföljande nazistiska expansionen fyllde världen med både osäkerhet och oro. Dessa händelser skulle snart påverka även Norge på ett sätt som ingen hade kunnat förutse.

​

Den tyska führern hade satt skräck i omvärlden med sina planer på ett utökat tyskt territorium, något han kallade lebensraum (livstutrymme på svenska), och vid sommarens slut 1939 skred han till verket när tyskarna anföll Polen, vilket fick Frankrike och Storbritannien att rasa. De båda länderna gav Tyskland ett ultimatum:

"Lämna Polen senast  klockan 11 den 3 september, annars förklarar vi krig mot Tyskand.”

Tyskland hade inga såna planer och kort efter att tidsfristen löpt ut förklarade både Storbritannien och Frankrike krig mot tyskarna. Detta innebar starten på andra världskriget, åtminstone enligt de allierade i väst.

I Oslo var mormor med sina snart sex år fortfarande för liten för att förstå vidden av krigsutbrottet, även om föräldrarnas oro inte gick helt obemärkt förbi.

​

För att djupare förstå situationen i Norge hämtar vi även minnen från en annan ung Oslokvinna, 26-åriga Gerd Öfwermand Diesen, boende tillsammans med sina föräldrar i en villa i Nordstrand, i utkanten av den norska huvudstaden. Den 1 september skriver hon i sin dagbok:

"Kriget är här. Ofattbart! Tidigt i morse, klockan åtta, satt jag och lyssnade på nyheterna. Det meddelades att Hitler hade beslutat att använda våld mot Polen. Jag tittade ut i trädgården där allt är så vackert. Det var en så vacker morgon med strålande solsken, inte ett moln på himlen. Fåglarna kvittrade så glatt. Jag kände doften från rosorna och såg hur det lyste i alla färger från perennbäddarna. Och så kommer denna nyheten, och solen skiner liksom inte så strålande längre.
Väl framme i stan är det lätt att märka att det har hänt något. Folk diskuterar högljutt situationen och står i klungor framför tidningskillarna. «Har du hört?» «Ja, är det inte fruktansvärt?"» «Vilka tider som väntar oss!» 

På kontoret är stämningen dyster, inte ett glatt ansikte i sikte, bara allvarliga miner. Fru Hansen som alltid tror hon är så rolig, kommer in med höger arm lyft i en tysk hälsning, «Heil, Hitler!». Men skämtet faller inte i god jord, och om blickar kunnat döda hade hon förmodligen fallit död ner."

Strax före krigsutbrottet, den 29 augusti, hade även Victor Klemperer skrivit i sin dagbok:

"Den svårberäkneliga faran för alla judar är här. Från fredag till måndag ständigt stigande spänning. Massor av folk nattetid hämtade till militärtjänst, hästar borta från saluhallen. I söndags förmiddag kom Moral oväntat. Han tänkte gå «under jorden» hos en arisk vän i Berlin, han räknar med krigsutbrott och i så fall med att vi blir nedskjutna, kanske inte i en vild pogrom utan regelrätt sammandrivna och uppställda vid en kasernmur."

Kort innan ovanstående rader författats av Klemperer hade dessutom Tyskland och Sovjetunionen ingått en pakt som innebar att de två nationerna inte skulle attackera varandra. I pakten ingick även att västra Polen skulle tillfalla Tyskland och den östra delen Sovjetunionen. 

Mormor hade hunnit bli sex år och var inne på sitt sjunde levnadsår. På hösten 1939 började hon skolan.

”Mor var med mig första skoldagen. Jag var jätterädd och blyg. Min skola hette Møllergata skole. Där skulle jag gå i sju långa år. Min fröken såg rar ut, men hon var ungmö och sträng och jag hatade henne från första stund och hon mig. Jag gillade aldrig skolan, även om jag försökte. Inte för att jag var dum i huvudet. Det var nog snarare tvärtom. Jag hade lätt för att lära, men jag satt varje dag i skolbänken och bara önskade att jag fick gå hem till mina hobbyer. Åka skridskor på vintern och gymnastik på sommaren och så spela piano förstås. Matte, geografi och historia var inte kul, men gymnastik, religionskunskap och sång älskade jag.”

Efter Tysklands angrepp från väst gick Sovjetunionens röda armé den 17 september in i Polen från öst. Drygt tre veckor senare kunde polackerna inte längre hålla emot och landet var under tysksovjetisk kontroll.

Den norska regeringen stod inför svåra beslut: hur skulle de reagera på det växande hotet från nazisterna? Denna osäkerhet bidrog till en mycket spänd stämning i landet. Den 9 april 1940 visade det sig att de hade fog för sin oro.

​

Den dagen inleddes den tyska invasionen av Norge och Danmark. Det norska försvaret var oförberett och hade svårt att stå emot den välorganiserade tyska krigsmaskinen.
 

Den tyska ockupationen av Norge kom som en chock för befolkningen. Norges strategiska läge och dess viktiga resurser, såsom järnmalm och andra råvaror, gjorde det till en attraktiv plats för nazisterna. Oslo ockuperades och den norska kungafamiljen flydde till Storbritannien. En period av ockupation, förtryck och motstånd hade inletts.

Minnet från den första tiden under tysk ockupation har bränt sig fast i hennes sinne och kommit att forma hennes öde. Vi låter mormor i både skrift och tal, med egna ord, berätta om den första tiden:

"Skolgången blev lite underlig, för på våren 1940 bröt kriget ut i Norge. Det var den 9 april. Jag minns hur alla vuxna började bete sig underligt. Dom viskade och var nervösa. Alla samlades hemma hos mormor och morfar. Vi barn fick gå å lägga oss. och dom vuxna satt uppe hela natten och lyssnade på nyheterna. Klockan sju på morgonen kom våra föräldrar in och talade om att det var krig i Norge. Det var en salig röra.”

Ankerbron över Akerselva, tidigt 30-tal. I bakgrunden syns Jakobs kirke, där mormor konfirmerades och senare gifte sig.