Välkommen till den digitala utställningen Mormor, kriget & kärleken.
Sedan jag var liten har jag fascinerats av min mormor och hennes livshistoria och ofta tänkt att någon borde berätta den.
Ett tag skrev mormor på sina egna memoarer, men det blev aldrig mer än så (delar av utkastet till memoarerna finns med i utställningen). Till slut tog jag själv tag i det, mest för att bevara minnet av mormor för framtida släktingar efter att hon lämnat jordelivet.
Nu när utställningen äntligen ser dagens ljus släpper jag den samma dag som mormor fyller 90 år, som en födelsedagspresent.
I första hand har jag gjort detta för att bevara minnet av mormor för framtida generationer av vår släkt, men också för att alla historier från åren runt andra världskriget måste berättas innan de försvinner. I synnerhet i de tider vi lever nu. Tider som allt för mycket påminner om åren före krigsutbrottet 1939. Växande klyftor, en ökad hotbild mot judar, muslimer och homosexuella (ja ett mer rasistiskt och hatiskt samhälle över lag), ökad segregering och en tuff lågkonjunktur har skapat en grogrund för såväl främlingsfientliga partier över stora delar av världen som för den organiserade brottsligheten, där öppna strider mellan rivaliserande gäng i dag är en del av vardagen i Sverige.
Dessutom har vi redan krig i Europa, fruktansvärda terrordåd och en allt mer urartad situation i striderna mellan Israel och Hamas som, enligt FN, bottnar i den långvariga israeliska ockupationen av Palestina. Efter koranbränningarna har också svenskar blivit en måltavla för islamistisk terror. Jag är knappast den enda som med oro följer utvecklingen i världen, och jag är inte den enda som känner mig maktlös i situationen.
Av dessa anledningar har mormors historia relevans också för utomstående. Ju fler berättelser som vi kan lära oss av, desto större chans att vi lyckas undvika det värsta tänkbara scenariot. Vårt samhälle är trasigt och hat har numera större makt än kärlek. Vi fokuserar på att splittra istället för att ena och så länge det får vara så kommer det bara bli värre.
I Sverige och på andra håll i världen ser vi hur sådant som finns till för att ena monteras ner. Kulturen, ungdomsidrotten, public service och skolan får jobba med ännu mindre resurser. Än mer oroväckande är att demokratins grundvalar skakar. En färsk opinionsundersökning från Civil Rights Defenders, och utförd av Novus, visar att 65 procent av svenskarna har upplevt att våra demokratiska grundprinciper hotats under det senaste året och 59 procent är oroliga att Sverige rör sig mot att bli ett mer odemokratiskt land. Det är skrämmande siffror.
När jag påbörjade det här projektet var mormor 82 år och tiderna inte fullt så mörka. Jag har pysslat med det lite i perioder. Allt arbete har jag gjort på min fritid, helt utan ekonomiskt stöd, mer som ett hobbyprojekt. Från början hade jag bara tänkt att lansera det som film (den gick upp på bio våren 2022), men med tiden har det växt fram att jag även vill skapa en typ av digital dokumentär utställning i form av film, bilder, ljud och text. Så här är den, "Mormor, kriget och kärleken", av mig, Andreas Bjunér, och med teckningar och animationer av min kära vän, den begåvade Jenny Svenberg Bunnel.
Här nedan kan ni kapitelvis se, läsa och höra berättelsen om mormor. Ibland genom hennes egna ord och ibland genom mina ord.
Du som gillar den får gärna bidra med en slant i frivilligt inträde genom att swisha till 070-641 99 15.
Välkomna in i mormors liv!
Andreas Bjunér
operationer, spruckna drömmar, en splittrad familj, separationer och nu senast en pandemi. Där har du min mormor, järnladyn från Oslo.
Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av min mormors liv. I 40 års tid har jag lyssnat till hennes berättelser och historier. Ibland har de skurit i bröstet, andra gånger har de värmt eller gett hopp.Jag tror att många människor har eller har haft en äldre släkting med den där speciella auran kring sig, en person som har gjort att du känt dig sedd men också en person som har delat med sig av livserfarenheter som bara en person som har levt under lång tid kan göra. De flesta av oss, åtminstone i min ålder, drömmer om att någon gång i framtiden, när vi blir lite äldre och visare, sätta oss ner med ett barn och dela våra kunskaper och livserfarenheter. Att få någon att andäktigt lyssna till vad vi har att berätta. Långt ifrån alla kommer dit, men min mormor har i alla fall varit den som fått mig att ta in, lyssna och färdas tillbaka i tiden till ett annat liv, en annan värld. Min mormor är dessutom en berättare av rang med en röst som är trivsam att lyssna till. Hennes erfarenheter har gjort henne till en ärlig och rak människa, men också till en inlyssnande och empatisk person.Vid olika tidpunkter under hela mitt liv har jag fått berättelser som gemensamt byggt min bild av mormor. Den historien börjar här.
T
änk att ha överlevt krig, vänner som tagits till gaskammare, en våldsam far, en landsflytt (ensam som 16-åring), älskades död, sjukdomar,
Mormor som ung kvinna.
Välkommen in! Du kan välja om du vill uppleva utställningen via tidslinjen nedan eller klicka runt från rum till rum. För det sistnämnda klickar du vidare på knappen här under.
Mormor och jag, tidigt 80-tal.
1
När kriget kom
första barn. Några timmar senare ser en flicka för första gången dagens ljus. Det är Unni Haugen, sedermera min mormor. Senare får hon sällskap i livet av lillasystrarna Liss och Enid, men vid denna tidpunkt är de bara tre i familjen.
I den bok om sitt liv som mormor påbörjade har hon själv skrivit om den första tiden av livet:
”Mitt namn fick jag genom en granne som tyckte att
namnet var så fint. Jag håller inte med om det. Den första tiden i mitt liv sov jag på dagarna och skrek på nätterna. Lagom när far, som var servitör, och arbetade långt fram på natten, kom hem satte jag igång min konsert. Far hade vid ett tillfälle sagt till mor; Bind fast ett snöre i taket och släng henne mellan väggarna. Men, felet var inte att jag var ett elakt barn. Mor gick till vår husläkare Dr. Hausken. Det var ju så på den tiden att alla hade husläkare och Dr. Hausken var läkare för alla i vår stora familj. Han sa till mor: Ungen får för lite mat. Ge henne mer så tystnar hon.
Stackars mig, jag låg där hungrig och ingen förstod varför jag skrek. Kanske var det under den tiden jag fick min så kallade betongskärarröst.”
Lyckligtvis är mormor vid denna tid ovetande om den pågående ekonomiska depression som efter börskraschen i USA 1929 håller Norge och många andra länder i ett järngrepp. Hon är lika ovetandes om vad som pågår drygt 100 mil sydost om Oslo. Tidigare under 1933, alltså det år mormor föddes, hade Tysklands president Paul von Hindenburg efter ett flera månader långt politiskt intrigspel motvilligt utnämnt Adolf Hitler till tysk rikskansler. Detta fter att ha bildat en regering bestående av tyska nationalister och nationalsocialister. Ett utnämnande som skulle komma att få stor påverkan på resten av mormors liv.
Utnämningen utlöste karnevalstämning bland nazisterna i Berlin och när mörkret la sig över staden tågade runt 25 000 SA-män (den första nazistiska paramilitära gruppen) genom Brandenburger Tor skanderandes ”Deutschland, Deutschland Über Alles”. Från balkongen vid rikskansliet hälsade deras ledare folkmassan med en lyft arm. Men den totala makten över riket hade han ännu inte.
Början till Hitlers väg mot makten hittas i den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet. Tyskland drabbades av massarbetslöshet och ett allmänt politikerförakt bredde ut sig över landet. Tron på demokratin som styrelsesätt sjönk till nya bottennivåer och det tyska folket var rädda för och fruktade en kommunistrevolution. Adolf Hitler och hans nazistparti sågs av många som något som kunde rädda landet.
Löftena från Hitler stod som spön i backen. Han lovade att utplåna arbetslösheten samtidigt som de tyska arbetarna blev lovade en starkare välfärd och sociala reformer. Dessutom skulle rättigheterna för icke-tyskar i landet begränsas kraftigt. Stödet för nazisterna växte snabbt över hela landet. I synnerhet hade han starkt stöd från egenföretagare, bönder och pensionärer. I storstäderna var det främst i de välbärgade stadsdelarna som Hitler hade sina anhängare medan det på landsbygden var starkt över alla samhällsklasser. Till slut såg president von Hindenburg ingen annan utväg än att utnämna Hitler till rikskansler.
Paul von Hindenburg var under Hitlers första månader vid makten ansvarig för godkännandet av Riksdagsbrandförordningen (Reichstagsbrandverordnung) och Fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), som åsidosatte de konstitutionella rättigheterna och gav Hitlers regering makt att fram till 23 mars 1937 stifta lagar oberoende av riksdag och konstitution.
Frågan som än i dag ställs är om Hindenburg var vid sina sinnens fulla bruk vid godkännandet. Victor Klemperer, född i en tysk-judisk familj, och senare professor vid Dresdens tekniska högskola, vars dagböcker från åren 1933-45 blivit klassiska, skrev den 20 mars 1933 följande rader:
"På bio för första gången på länge: Hindenburg framför trupper och hakkorsbärare söndagen den 12.3, minnesdagen för dem som stupade i kriget. När jag såg presidenten på film för ungefär ett år sedan gick han lite stelt med handen på ledsagarens handled men helt stadigt och inte långsamt ner för riksdagstrappan, en gammal men kraftfull man. I dag: en slagrörds små och mödosamma steg. Nu förstår jag allt: så gick far efter sitt slaganfall julen 1911 och tills han dog den 12.2.1912. Under den tiden var han inte längre klar. (Den uppochnervända tidningen som han läste i!) Nu är jag absolut säker på att Hindenburg bara är en marionett, att hans hand styrdes redan den 30.1."
Några månader senare, den 19 augusti, skrev Klemperer:
"Jag kan helt enkelt inte tro att stämningen är sådan att massorna verkligen fortfarande stöder Hitler. Alltför många tecken emot. Men alla, bokstavligen alla, kryper ihop av rädsla. Inga brev längre, inga telefonsamtal, inte ett ord på gatan är säkert. Var och en fruktar i den andre en förrädare eller spion."
Året därpå, i början av augusti 1934, avlider den då 86-årige Paul von Hindenburg och Hitler tar tillfället i akt att slå ihop kanslerposten med presidentämbetet och utropar sig till Tysklands nya ledare (Führer).
Drygt två månader före mormors ettårsdag genomförs en folkomröstning i Tyskland som visar att Hitler har stöd från närmast osannolika 88 procent av den tyska befolkningen. Därmed har han nationen i ett järngrepp och runt om i landet fasar judar, romer, muslimer, funktionsvarierade, vänstermänniskor och homosexuella för sin framtid. För mormor kommer det starka stödet för Hitler att påverka hela hennes livshistoria.
Men under åren i mitten av 30-talet var mormor intet ont anande. Under dessa år handlade livet om att ta in, lära sig, förstå. De första stegen togs och de första orden uttalades. Att livet inte var en dans på rosor förstår vi när vi läser ur mormors råutkast:
”Eftersom tiderna var svåra så hade far och mor en
inneboende. Han hette Hartman. Alla pengar som kunde komma in var välkomna och detta var ett sätt. Hartman var lite slarvig med att betala hyran, vilket naturligtvis far och mor diskuterade utan en tanke på att jag fanns i närheten. Jag var ungefär 4 år då och hade jätteöron. En dag när Hartman kom hem från jobbet rusade jag fram till honom, pickade med
tummen på en byrå som stod i hallen och skrek:
– Huuusleie, Hartman (husleie på norska är hyra på svenska).
Jag visste ju inte vad husleie var, men far och mor rodnade från topp till tå. Detta har mor berättat för mig.”
En värre lågkonjunktur under 30-talets början i Norge hade från 1934 gått över till en högkonjunktur. Affärerna blomstrade och trots den osäkra situationen i Tyskland fanns det återigen framtidshopp hos den norska befolkningen, i synnerhet hos huvudstadens över 250 000 invånare. Under 30-talet hade staden befäst sin position som Norges ekonomiska centrum och Oslo var den dominerande industristaden, med betydligt större inkomster per skattebetalare i jämförelse med genomsnittskommunen. Utbildningsväsendet i huvudstaden växte och förbättrades, och ekonomiskt stöd till dem som befann sig nära fattigdomsgränsen var generöst tilltaget. Den norska huvudstaden med sin snabbt växande befolkning mådde strålande.
Familjen Haugen hade flyttat från en lite mindre lägenhet i den norska huvudstaden till en lite större i stadsdelen Grünerløkka. Vi låter mormor, med hjälp av hennes memoarer, berätta om vardagen för en liten flicka i Oslo i slutet av 1930-talet.
"Min älskade Thorvald Meyersgate 78 B, 4 trappor.
Vi flyttade till större. 3 rum och kök. Toalett en trappa upp som delades med vår granne på farstun som hette Neubert. Familjen Neubert hade två barn, Eva och Erik. Familjen var tysk. Jag fick inte leka med dom barnen för mor. Jag förstod inte det då, men jag förstod senare. Thorvald Meyersgate var min gata och är fortfarande. Hela min barndom, uppväxt och upp till 16 år bodde jag där och jag älskade den gatan. Varför vet jag inte. För andra människor är den säkert vilken gata som helst, men jag har mitt hjärta där. Under alla år sedan jag flyttade till Sverige har jag återvänt till min gata så fort jag har varit i Oslo. Jag har bara stått där och tänkt.
Spårvagnen gick utanför. Vi hörde ofta ambulansen och sprang som galningar efter den. Legevakten (akuten) låg en bit längre ner på gatan. Spårvagnen kunde vi ta byn runt för tio öre och dom tioöringarna hittade vi under gallret i telefonkiosken som stod i hörnan av parken. Min lekpark. Min underbara lekpark med karuseller och slänggungor. Där fanns alltid barn att leka med och vi hade alltid något att göra. På parkbänkarna satt mammor med sina små barn i sandlådan och på en del bänkar satt fyllgubbar och sov ruset av sig. Men dom var snälla. Jag kan inte minnas att jag var rädd för dom en enda gång. Men vi hade naturligtvis stränga order hemifrån att aldrig retas med dom.
Gräsmattorna - dessa underbara gräsmattor där vi gjorde gymnastik. Folk stod på bron som går över Akerselva och applåderade.
Vi gjorde utflykter med saft o smörbröd lite längre ner i parken och låtsades att vi var i Indien eller Amerika. Så underbart det var att vara barn. Fantasin fick fritt spelrum. Vintertid var det spolad skridskobana och jag minns så väl den längtan man kände - längtan till att vaktmästaren skulle komma och spola banan första gången. Han spolade för hand med en lång slang. Detta skulle göras fem gånger för att isen skulle bli riktigt fin och stark. Vi stod i kö runt banan och när vaktmästaren sa okej rusade vi ut. Mina första skridskor var såna som man skruvade på pjäxorna. Det gällde att hålla reda på den pyttelilla nyckeln. Jag kunde åka skridskor i timtal. Jag var stelfrusen, men vad gjorde det. Jag hade kul och nära hem, bara över gatan där tricken gick. Där var min port. En port med målade bruna dubbla dörrar."
”I porten hos oss stod pølseman (korvhandlare) Hagen. Det var tryggt att ha honom där för han vaktade liksom oss och det var ljust i porten så länge han hade öppet. När Hagen inte stod där var portgången mörk och läskig och gick rakt igenom huset och ut på bakgården. På bakgården stod vedbodarna. Inne i trapphuset fanns en liten läskig smyg under trappan. Där var dörren ner till källaren och i källaren fanns det råttor. Stora, bruna, aggressiva kloakråttor. Jag tog alltid första trappan i ett jättesprång.”
”Vi hade en liten grön postlåda av plåt. Den hängde så högt att vi barn inte kunde nå den. Mor gömde alltid den lilla postnyckeln väl. Innanför dessa dörrar fanns mitt trygga hem. När jag stod i vardagsrummet såg jag min park, Akerselva och Gaarders Møbelforretning. Bakom Gaarder låg Jernlagret. Från det lilla rummet som låg mot gården såg jag också Oslos största bryggeri, Schaus Bryggeri. Där kunde jag på morgonen se lastbilarna och även hästarna när dom överlastade med ölbackar gav sig ut på stan och levererade till affärerna. Bryggeriets direktör hette Bendixsen. Det var fint folk. Dom var rika. Två barn hade dom som var mina lekkamrater, så jag fick komma hem till dom och leka. Vilka salar, vilket hem, jättestort, men jag trivdes inte där. Det var för fint för en liten arbetarunge som jag.”
Tiderna i Oslo må ha blivit bättre efter att lågkonjunktur blivit högkonjunktur, men samtidigt kastade den oroande situationen i Tyskland mörka skuggor över horisonten. Adolf Hitlers maktövertagande och den efterföljande nazistiska expansionen fyllde världen med både osäkerhet och oro. Dessa händelser skulle snart påverka även Norge på ett sätt som ingen hade kunnat förutse.
Den tyska führern hade satt skräck i omvärlden med sina planer på ett utökat tyskt territorium, något han kallade lebensraum (livstutrymme på svenska), och vid sommarens slut 1939 skred han till verket när tyskarna anföll Polen, vilket fick Frankrike och Storbritannien att rasa. De båda länderna gav Tyskland ett ultimatum:
"Lämna Polen senast klockan 11 den 3 september, annars förklarar vi krig mot Tyskand.”
Tyskland hade inga såna planer och kort efter att tidsfristen löpt ut förklarade både Storbritannien och Frankrike krig mot tyskarna. Detta innebar starten på andra världskriget, åtminstone enligt de allierade i väst.
I Oslo var mormor med sina snart sex år fortfarande för liten för att förstå vidden av krigsutbrottet, även om föräldrarnas oro inte gick helt obemärkt förbi.
För att djupare förstå situationen i Norge hämtar vi även minnen från en annan ung Oslokvinna, 26-åriga Gerd Öfwermand Diesen, boende tillsammans med sina föräldrar i en villa i Nordstrand, i utkanten av den norska huvudstaden. Den 1 september skriver hon i sin dagbok:
"Kriget är här. Ofattbart! Tidigt i morse, klockan åtta, satt jag och lyssnade på nyheterna. Det meddelades att Hitler hade beslutat att använda våld mot Polen. Jag tittade ut i trädgården där allt är så vackert. Det var en så vacker morgon med strålande solsken, inte ett moln på himlen. Fåglarna kvittrade så glatt. Jag kände doften från rosorna och såg hur det lyste i alla färger från perennbäddarna. Och så kommer denna nyheten, och solen skiner liksom inte så strålande längre.
Väl framme i stan är det lätt att märka att det har hänt något. Folk diskuterar högljutt situationen och står i klungor framför tidningskillarna. «Har du hört?» «Ja, är det inte fruktansvärt?"» «Vilka tider som väntar oss!»
På kontoret är stämningen dyster, inte ett glatt ansikte i sikte, bara allvarliga miner. Fru Hansen som alltid tror hon är så rolig, kommer in med höger arm lyft i en tysk hälsning, «Heil, Hitler!». Men skämtet faller inte i god jord, och om blickar kunnat döda hade hon förmodligen fallit död ner."
Strax före krigsutbrottet, den 29 augusti, hade även Victor Klemperer skrivit i sin dagbok:
"Den svårberäkneliga faran för alla judar är här. Från fredag till måndag ständigt stigande spänning. Massor av folk nattetid hämtade till militärtjänst, hästar borta från saluhallen. I söndags förmiddag kom Moral oväntat. Han tänkte gå «under jorden» hos en arisk vän i Berlin, han räknar med krigsutbrott och i så fall med att vi blir nedskjutna, kanske inte i en vild pogrom utan regelrätt sammandrivna och uppställda vid en kasernmur."
Kort innan ovanstående rader författats av Klemperer hade dessutom Tyskland och Sovjetunionen ingått en pakt som innebar att de två nationerna inte skulle attackera varandra. I pakten ingick även att västra Polen skulle tillfalla Tyskland och den östra delen Sovjetunionen.
Mormor hade hunnit bli sex år och var inne på sitt sjunde levnadsår. På hösten 1939 började hon skolan.
”Mor var med mig första skoldagen. Jag var jätterädd och blyg. Min skola hette Møllergata skole. Där skulle jag gå i sju långa år. Min fröken såg rar ut, men hon var ungmö och sträng och jag hatade henne från första stund och hon mig. Jag gillade aldrig skolan, även om jag försökte. Inte för att jag var dum i huvudet. Det var nog snarare tvärtom. Jag hade lätt för att lära, men jag satt varje dag i skolbänken och bara önskade att jag fick gå hem till mina hobbyer. Åka skridskor på vintern och gymnastik på sommaren och så spela piano förstås. Matte, geografi och historia var inte kul, men gymnastik, religionskunskap och sång älskade jag.”
Efter Tysklands angrepp från väst gick Sovjetunionens röda armé den 17 september in i Polen från öst. Drygt tre veckor senare kunde polackerna inte längre hålla emot och landet var under tysksovjetisk kontroll.
Den norska regeringen stod inför svåra beslut: hur skulle de reagera på det växande hotet från nazisterna? Denna osäkerhet bidrog till en mycket spänd stämning i landet. Den 9 april 1940 visade det sig att de hade fog för sin oro.
Den dagen inleddes den tyska invasionen av Norge och Danmark. Det norska försvaret var oförberett och hade svårt att stå emot den välorganiserade tyska krigsmaskinen.
Den tyska ockupationen av Norge kom som en chock för befolkningen. Norges strategiska läge och dess viktiga resurser, såsom järnmalm och andra råvaror, gjorde det till en attraktiv plats för nazisterna. Oslo ockuperades och den norska kungafamiljen flydde till Storbritannien. En period av ockupation, förtryck och motstånd hade inletts.
Minnet från den första tiden under tysk ockupation har bränt sig fast i hennes sinne och kommit att forma hennes öde. Vi låter mormor i både skrift och tal, med egna ord, berätta om den första tiden:
"Skolgången blev lite underlig, för på våren 1940 bröt kriget ut i Norge. Det var den 9 april. Jag minns hur alla vuxna började bete sig underligt. Dom viskade och var nervösa. Alla samlades hemma hos mormor och morfar. Vi barn fick gå å lägga oss. och dom vuxna satt uppe hela natten och lyssnade på nyheterna. Klockan sju på morgonen kom våra föräldrar in och talade om att det var krig i Norge. Det var en salig röra.”
Mormor som nyfödd med sina föräldrar Gunnar och Borghild.
Mormor under bebisåren.
Victor Klemperers dagbok.
Gerd Öfwermand Diesens dagbok från andra världskiget.
Mormor under sina tidiga år tillsammans med sina föräldrar.
Josef Stalin och Nazi-Tysklands utrikesminiser Joachim von Ribbentrop skakar hand efter undertecknandet av pakten i Kreml 1939.
D
en 17 oktober 1933 går vattnet för Borghild Mose Haugen. Lyckan är total. Äntligen är dagen kommen för hennes och Gunnars
1933 –
1939 –
1940 –
1937 –
Ankerbron över Akerselva, tidigt 30-tal. I bakgrunden syns Jakobs kirke, där mormor konfirmerades och senare gifte sig.
Mormor.
Mormor.
Thorvald Meyers Gate 1932.
Bombplan över Oslo.
I sin dagbok skriver Gerd Öfwermand Diesen den 9 april 1940, dagen för invasionen:
"... Och om någon hade berättat för mig då
vad som står i tidningen jag har liggandes framför mig hade jag nästan tagit det för ett aprilskämt. Det står i feta svarta bokstäver: Tyskarna går in i Oslo i dag. Bergen, Trondheim, Stavanger, Kristiansand, Horten, Narvik och flera andra städer är under belägring, källare brinner och Fornebu är intaget.”
Senare i samma inlägg skriver hon:
”Den här dagen vill jag inte uppleva igen. Det har varit en endaste lång mardröm sedan jag vaknade före klockan åtta av motorljud och kunde se mängder av flygplan av olika storlekar och på olika höjder. Det sköts mot dem och alla dessa konstiga ljud som fortsatte hela dagen var hemska. Bussar och spårvagnar slutade gå så att vi inte kunde ta oss in till stan, men Terje promenerade in. Moster Agnes, som kom hit i lördags på vintersemester, skyndade sig nu att packa sin resväska och kom med ett tåg vid Nordstrands station. När vi kom hem packade Terje sin väska och åkte till Fredrikstad. Allmän mobilisering.”
”I kväll fick vi en ny chock, "statsminister" Quisling höll ett åsktal till norska folket och meddelade att då den förra regeringen flytt, hade han åtagit sig att bilda en ny regering av herrar, bland annat Jonas Lie. Han uppmanade folk att lyda den tyska överbefälhavaren och visa lugn och sunt förnuft”.
Dagen därpå stod Gerd ansikte mot ansikte med kriget:
”Folk av bägge könen och i alla åldrar, mer eller mindre uppryckta med rötterna, kom springandes från alla håll. Flykten gick över Karl Johans gate. Jag flög med. Mina första tankar gick till pappa och jag sprang runt hörnet vid Glassmagasinet, men innan jag hann säga namnet Diesen blev jag inputtad i en av deras lastbilar tillsammans med chauffören och en främmande herre. Och så bar det iväg runt hörnet av Torggatan på två hjul. Panik? Ja, det är milt uttryckt, hysteriskt skrikande flyende människor var man än tittade.”
Norska Aftenpostens förstasida den 9 april 1940.
Tyska soldater i Oslo i april 1940.
Tyska soldater har belägrat Akershus fästning krigets allra första dag, den 9 april 1940.
02
blev vardag, och den norska ekonomin, som hade börjat återhämta sig under 1930-talet, drabbades nu av begränsningar och plundring av nazisterna. Motståndsrörelsen växte fram, en rörelse bestående av modiga män och kvinnor som riskerade sina liv för att bekämpa den tyska ockupationsmakten.
Oslo, en gång en blomstrande ekonomisk metropol, blev nu en plats där ockupationsmakten utövade sitt grepp.
Det fanns också en ökad repressiv kontroll över samhället, med nazistiskt tillsatta administrativa myndigheter och en generell atmosfär av rädsla och övervakning.
Ur mormors oavslutade memoarer:
”Vi fick inte bära röda mössor eller halsdukar för tyskarna eftersom rött var huvudfärgen i vår norska flagga, men vem hade inte det en dag om inte jag. Jag hittade en röd mössa hemma och glatt tog jag på mig den utan en aning om vad följderna kunde bli. På hemväg från skolan gick jag och min bästis Tonny bakom en nazist i uniform. Jag blev så arg när jag såg uniformen så jag ropade heil och sieg heil och dra åt helvete. Uniformskillen vände sig om – aj, det var sonen till vår granne Neubert som var tyskar, men hade bott i Norge i många år före kriget också. Han slet av mig mössan, gav mig en rungande örfil och försvann med min fina mössa. Märkligt nog kom detta aldrig fram till mor.”
Men även mitt i detta mörker fortsatte människor i Oslo att försöka leva en så normal vardag som möjligt. Så också mormor och hennes familj, även om vardagen nu var något helt annat än före krigsutbrottet.
U
nder ockupationen ställdes den norska befolkningen inför stora prövningar. Ransonering av livsmedel och andra bristvaror
Köerna till matbutikerna växte ständigt. Det var ingen ovanlig syn att se Osloborna i långa köer utanför butikerna redan klockan fem på morgonen.
Tyska soldater utanför det norska parlamentet Stortinget i april 1940.
För mormor kastades hela livet på kort tid om. Plötsligt var all den trygghet som hon växt upp med som bortblåst. Även livet på Møllergata skole förändrades.
Från nära håll fick mormor med sina barnaögon skåda och uppleva all plåga som ett folk under ockupation utsätts för. Tyska soldater med skarpladdade vapen bevakade staden och mitt bland dem passerade norska barn, som av sina föräldrar varnats för att närma sig soldaterna.
Efter den initiala chocken och förödelsen som den tyska ockupationen hade medfört, utvecklades en omfattande motståndsrörelse i Norge. Denna rörelse bestod av olika grupper och organisationer som arbetade för att underminera den tyska ockupationsmakten och stödja de allierade krafterna.
1942 började den norska regeringen i samarbete med svenska myndigheter att utbilda upp mot 9 000 unga norska flyktingar inom det svenska polisväsendet med syftet att dessa skulle upprätthålla lag och ordning i de befriade områdena av Norge.
Motståndsrörelsen bedrev sabotage, underrättelsearbete och hjälpte allierade flyktingar och soldater att undkomma nazisternas grepp och många norrmän gav sitt stöd på olika sätt, från att dölja förföljda personer till att sprida information om det som hände i landet.
En av dessa hjältar var mormors morbror.
1942 –
Norska flyktingar under sin utbildning i Sverige.
Ett av de mest kända och djärva inslagen i den norska motståndsrörelsens historia var attacken på tungvattenanläggningen Vemork i Norge. Tungvatten användes av nazisterna i sitt kärnvapenprogram. En grupp norska motståndskämpar, tillsammans med brittiska agenter, lyckades utföra en sabotageaktion mot anläggningen 1943. Detta försvårade nazisternas arbete med att utveckla kärnvapen och anses vara en viktig bidragande faktor till att bromsa deras framsteg.
Motståndsrörelsen hjälpte också till med att samla underrättelser och information om nazisternas aktiviteter i Norge och vidarebefordra den till de allierade. Denna information var värdefull för de allierades krigsstrategier och bidrog till att underminera den tyska krigsmaskinen.
Under tiden fortsatte den tyska ockupationsmakten att utöva sitt förtryck, och den norska befolkningen tvingades leva under hårda villkor. Ransoneringen av mat och bränsle fortsatte, och många norrmän drabbades av svält och brist på nödvändigheter under krigsåren. Men mormor och hennes familj klarade sig undan den värsta matkrisen. Detta tack vare mormors pappas yrkesval.
Mormors pappa Gunnar må ha skött sitt jobb och fixat mat på bordet, men det fanns en annan sida av honom. En mycket mörkare sådan, en sida som blev allt mer synlig för varje bomb som föll över staden. För mormors mamma Borghild och tre döttrar var det inte bara tyskarna som var en fiende. I det som skulle vara den trygga platsen under kriget, familjens hem, fanns en annan krigszon. En där den labile Gunnar slog sönder, härjade och under perioder höll sin egen familj i ett skräckvälde.
Tungvattenanläggningen Vemork fotograferad några år efter andra världskrigets slut.
Mormors pappa Gunnar.
1942 blev ett triumfatoriskt år för Tyskland och deras allierade Italien och Japan, de så kallade axelmakterna. I Europa var det bara Storbritannien och de neutrala länderna – Sverige, Schweiz, Turkiet, Portugal, Spanien, Liechtenstein, Andorra, Irland och Vatikanstaten – som inte var ockuperade av tyskarna eller italienarna.
I början av kriget bestod de allierade av Polen, Frankrike och Storbritannien, men senare hade även Sovjetunionen och USA anslutit.
Vintern 1942-43 började de tyska framgångarna i kriget till slut nå vägs ände. Efter nära ett halvårs strider i Stalingrad förlorade tyskarna mot ryssarna i ett av de blodigaste slagen i världshistorien där nära två miljoner människor förlorade livet.
Slaget om Stalingrad anses vara en avgörande vändpunkt i kriget på östfronten. Den tyska armén led enorma förluster och tvingades kapitulera. Detta skapade en möjlighet för de allierade att inleda en offensiv mot Nazityskland från öst.
Sovjetiska trupper drev efter segern i Stalingrad tyska styrkor västerut och befriade samtidigt stora delar av Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder från den tyska ockupationen.
I och med de allierades framsteg även på andra fronter började krigets dynamik förändras. När de allierade trupperna befriade andra ockuperade länder i Europa ökade trycket på Tyskland och dess allierade. Motståndet i Norge var en del av det större pusslet som hjälpte till att försvaga den nazistiska krigsmaskinen.
1943 –
Tyska soldater från den 24:e pansardivisionen i striderna vid den södra järnvägsstationen i Stalingrad den 15 september 1942.
_(9265551861).jpg)
Människor i danska Århus flyr när kriget rasar i staden. Bilden är tagen vid stadens centralstation den 26 augusti 1943.
1945 –
03
I
maj 1945 kapitulerade de tyska styrkorna i Norge, och den tyska ockupationen var över, inte bara i Norge utan i hela Europa.
Det norska folket kunde äntligen andas ut efter fem år i tyskt skräckvälde. Den sjunde maj, när de första rapporterna om fred kom, gick folk man ur huse för att fira på Oslos paradgata Karl Johan. Så också mormor och hennes familj.
Hur gick det då för den unga Oslokvinnan Gerd Öfwermand Diesen, vars dagbok vi citerade i textens inledning? Den 11 maj skriver hon:
”Kriget är slut! KRIGET ÄR SLUT! Det är ofattbart. Det var obegripligt när det bröt ut, men det är lika svårt att förstå att det är slut nu. Norge är fritt. Vi är alla fria. Det är fred! Efter fem långa, nervkittlande år där lögn och propaganda varit normen, där allt och alla hade blivit tystade och de som ifrågasatte "härskarna" fängslades, torterades, sköts eller skickades till koncentrationsläger. Nu kan vi andas fritt. Det känns som att vakna upp efter en oändligt lång mardröm och upptäcka att allt är bra – även om det fortfarande återstår att se hur mycket skada det här kriget har orsakat människor och länder.
Här i Norge har vi nog haft tur när det gäller uppgörelsen efter kriget. Det kommer nog ta tid innan vi vänjer oss vid den här plötsliga övergången från krig till fred. Att normala förhållanden är tillbaka, att lag och rätt fortfarande ska råda i vårt land, att vi kan tänka och prata fritt, och att vi kan bete oss som självständiga och fria människor – det är otroligt!
Nu har det varit nationaldag i fyra dagar. Jublet känner inga gränser. Människor klädda i festdräkter sjunger på gatorna, de skrattar och gråter tillsammans, det är som om det vore en enorm fest där alla är vänner, klappar varandra på axeln och svävar omkring i en mild eufori. Intrycken är så många och så överväldigande att det är mycket svårt att samla tankarna och skriva ner något från dessa dagar.”
Med de orden lämnar vi Gerd i denna berättelse.
Andra världskriget och den tyska ockupationen hade en djupgående påverkan på Norges historia och nationella medvetande. Erfarenheterna från kriget och motståndet har format landets värderingar och identitet. Minnet av de modiga handlingar som utfördes av norska motståndskämpar och civila som vägrade ge upp i ansiktet av förtryck lever vidare som en påminnelse om människors kapacitet att kämpa för frihet och rättvisa.
Krigsslutet till trots, vägen till att återuppbygga landet Norge och dess institutioner var lång och svår. Det gällde allt från ekonomin, infrastrukturen och samhället som helhet, men med tiden lyckades landets befolkning att återuppbygga en stabil och välmående nation.
Gatorna i Oslo fylldes snabbt av lyckliga människor efter fredsbeskedet.
1947 –
04
är mormor 1947 gick in i tonåren lämnade hon en barndom med krig och en våldsam far bakom sig. År som hade slagit familjen
N
fullständigt i spillror.
Men vändningen för mormor skulle snart komma. En semesterresa till Sverige vände upp- och ner på tillvaron och plötsligt var det ett helt annat liv, på andra sidan gränsen, som lockade.
Leif Fouchenette.
Det samtalet skulle komma att bli avgörande för mormors framtida liv. Den slutkörda Borghild gav med sig och gav, till släktens stora förvåning, sitt godkännande.
Fågeln hade fått sina vingar och för mormor, blott strax över 15 år vid tillfället, var det en känsla av befrielse från allt det onda och allt det mörka i hennes liv. Äntligen kunde hon lämna all skit i Oslo bakom sig. Pass fixades, resväskorna packades och fylldes till brädden och en enkelresa med tåg till den svenska staden Örebro, där hon visste att Leif fanns, bokades.
Mormor i tonåren.
Jobb och boende i Örebro var tillfälligt löst, men det var ju jakten på kärleken Leif som tagit henne till staden. Adressen hade hon sedan brevväxlandet, men hon kunde ju inte bara dyka upp – han hade ju tjej och allt. Eller kunde hon det?
Sökandet efter Leifs telefonnummer i telefonkatalogen gav inget resultat och ivern var allt för stor för att skicka ett brev och vänta på att postgången skulle göra sitt. Redan dagen efter ankomsten till Örebro hade mormor bestämt sig för att det fick bära eller brista.
Leif och mormor precis när de har träffats.
För Leif blev det en minst sagt marig situation. Skulle han satsa på sin nuvarande flickvän eller på den galna norskan som flyttat från Oslo till Örebro för hans skull?
Magkänslan och hjärtat fick avgöra. Efter lite betänketid meddelade han mormor att det var henne han ville ha.
Som mormor avslöjade blev de inte bara ett par. Kort tid efter att de officiellt var ett par blev mormor gravid och det unga paret bestämde sig för giftermål.
I juni 1951 återvände mormor, den här gången med morfar vid sin sida, till Oslo. Den 12 juni lovade de varandra evig trohet i Jakobs kirke, samma kyrka som mormor konfimerade sig i och i samma stadsdel, Grünerløkka, där mormor växte upp och upplevde det fasansfullla kriget. Mormor hade fått det avslut med Oslo som hon inom sig hade önskat.
Den 22 november 1951 föddes Sten och tre år senare, den 6 september 1954, kom nästa barn. Den här gången en flicka, som fick heta Elisabeth och senare blev min mamma ... och Leif blev då, såklart, min morfar.
Det unga paret bodde i början av sin relation i en liten etta på Kristinagatan i centrala Örebro, men med en växande familj gick flyttlasset så småningom till en tvåa i ett helt nybyggt hus i Södra Lillåstrand, som morfars allsvenska fotbollsklubb Örebro SK hade fixat.
1951 –
Tiden gick och för första gången i sitt liv levde mormor ett vanligt enkelt tidstypiskt familjeliv där kvinnan prioriterade barn och hem medan mannen jobbade – men i just detta fall kombinerades det sistnämnda med framgångsrikt allsvenskt fotbollsspelande i Örebro SK.
Gunnar Nordahl var vid denna tid Sveriges och en av världens största fotbollsstjärnor och öste in mål för AC Milans i italienska Serie A. Att han kom till Sverige för att följa morfar och hjälpa honom ut i Europa var så klart väldigt stort – och en chans att kunna försörja sig på fotbollen. Någon proffskarriär blev det dock aldrig, morfar tog sig aldrig tillbaka från skadan och istället blev det fortsatt jobb som elektriker och fokus på fru och barn hemma i Örebro.
Som i de allra flesta relationer började sprickor till slut att uppstå i den välputsade fasaden. Sprickor som blev allt större och svårare för det ung paret att hantera.
Vad som gjorde att morfar fastnade i riskbeteenden kan vi bara spekulera i, men för mormor blev morfars allt mer destruktiva sidor ett växande problem – som i slutändan - efter tolv år ihop - skulle leda till att relationen sprack.
Kommentar till kapitlet: Leif avled, 80 år gammal, den 6 juni 2012.
1962 –
1966 –
05
vardag. Den med Börje i Västerhaninge. Det var början till en svår tid för mormor och en period och en relation som hon ogärna talar om. Men trots allt var det en tid som gav henne sitt tredje och sista barn, Michael. Så mitt i det som helst glömts, spirade denna nya början, en påminnelse om att ur motgångar kan det oväntade växa fram.
M
edan morfar gick ut på sjön för att jobba som elektriker på ett fartyg steg mormor och barnen, nu tolv respektive nio år gamla, in i en helt ny
Mormor och Börje i slutet av sin relation.
Av etiska skäl har vi valt att blurra Börjes ansikte.
Efter skilsmässan från Börje hade mormor hunnit passera 40 år. Efter år av komplicerade relationer kan man tänka sig att mormor var i behov av återhämtning. De två äldsta av hennes barn hade flyttat ut, vilket lämnade henne än mer ensam i det tysta nya hemmet, medan den yngste, Michael, var på tröskeln till tonåren – en tid av uppror och sökande. Men även denna gång skulle det gå snabbt i svängarna.
Tilläggskommentar till kapitlet: Michael hade en fin och bra relation med sin pappa Börje.
– Hur morsan upplevde det är mellan dem, och det har jag inga problem med, men jag hade en bra relation med farsan. Efter skilsmässan var det några år när vi inte hade kontakt, men senare i livet hittade vi tillbaka till varandra och han hjälpte mig en hel del med min firma. Han gillade att skämta om saker och det stämmer att han gjorde det om att saker skulle gå sönder, att hissgolvet var fastspikat underifrån och så vidare, men i mina ögon skämtade han, säger Michael.
Börje avled, 68 år gammal, den 25 juli 1991.
Mormor med sitt tredje och sista barn, Michael.
1978 –
06
Lars Leufwenmark.
7
0-talet gick mot sitt slut och med övergången till 80-tal var mormors år i motvind över för den här gången.
Äntligen kände hon pirret och bekräftelsen igen. Trots att mormor var 46 år och Lars 53 var nyförälskelsen på tonårsnivå och paret gjorde från den dagen i princip allt tillsammans.
För Michael, som var 14 år när de träffades och fortfarande bodde hemma, var det ingen höjdare med en ny man i sin mammas liv. Tonåringen och Lars hade inte mycket till övers för varandra. Något som gjorde att mormor de flesta helgerna sov hemma hos Lars i Högdalen, även om de då och då sov i mormors lägenhet på Hägerstens Allé.
Växelboendet pågick några år, men kort innan Michael skulle fylla 18 år flyttade Lars i maj 1985 in hos mormor, medan Michael tog över Lars tidigare lägenhet.
Efter några år som sambos valde Lars och mormor att fortsätta sin relation som särbos. Mormor flyttade till Klubbacken 20 i Hägersten och Lars hittade boende inte långt därifrån, i Aspudden.
Så levde de fram till 1993, ett förändringens år på flera plan. Under året gifte de sig och köpte ett gemensamt boende på Telefonvägen 9, för pengar som hade kommit som en skänk från ovan (se video nedan).
Men förändringens år var inte bara av godo. Redan i januari hade Lars fått ett mardrömsbesked av sin läkare: ”Du har testikelcancer.”
1985 –
1993 –
Mormor, Lars, sonen Sten och barnbarnet Nicklas.
Mormor och Lars.
2007 –
Lars och mormors hund Ronja, som de skaffat en tid efter bröllopet och ihopflyttningen, hade fått somna in i januari 2006 och ett och ett halvt år senare, den 21 juli 2007, var det Lars tur. 81 år gammal hade han besegrats av cancern och föll in i den sista vilan.
För den 73-åriga mormor följde en tid av sorg och den här gången var hon säker. Lars var inte bara den största kärleken, han var också den sista. Efter nästan 60 år i relationer var mormor ensam och för att orka igenom den outhärdliga sorgen efter Lars död och för att ha ett sällskap skaffade mormor först hunden Kelly, född bara två dagar efter att Lars somnat in, och kort därefter även Nemo, en tioårig hund, vars 80-åriga matte ramlat omkull och brutit lårbenshalsen och därför inte kunde fortsätta ha Nemo (som fanns vid mormors sida under sina två sista år i livet).
2010 –
Tre år levde hon i ensamhet på Telefonvägen innan hon tog beslutet att för första gången i sitt liv lämna stans södra sida – och flytta till Upplans Väsby, två och en halv mil norr om huvudstaden.
Nyinflyttad i Väsby och med dottern runt hörnet bestämde sig mormor för att livet måste gå vidare med nya jämnåriga bekantskaper.
2014 –
07
U
nder ledning av körledaren Ulla fick mormor nya vänner och bekanta, men med en körmedlem skulle det inte stanna där.
Inge Tjernlund.
Det var ju potentiellt känsligt att maken till den tidigare, nu avlidna, körledaren nu började dejta den nya körledaren. Till en början sågs de lite i smyg, men det dröjde inte länge innan de officiellt började kalla sig ett par.
Rädslan för vad de andra i kören skulle tycka visade sig vara obefogad. När paret avslöjade sin kärlekshistoria möttes de med både applåder och grattiskramar.
För mormor var det snudd på en surrealistisk känsla att 83 år gammal ännu en gång få känna pirret i magen och alla andra känslor som är förknippade med nyförälskelse.
2019 –
Tre veckor före sin 90-årsdag, den 24 april 2019, avled Inge. Samma år gick även hunden Kelly, 12,5 år, bort.
För mormor blev det ännu en gång en sorg efter man och hund innan en långdragen pandemi tog vid och därefter ännu ett krig i Europa. Trösten har hon ännu en gång funnit i en hund, denna gång en lite chi-poo som heter Lady, i dag åtta år.
Någon mer kärlek har hon inte i sikte, men även om hon lovat att det är slut med partners kan man aldrig veta helt säkert när det gäller mormor.
Den 17 oktober 2023 fyllde mormor 90 år, vilket är svårt att begripa. Järnladyn från Oslo är fortfarande pigg, frisk och klar i huvudet.
2023 –
KÄLLOR
Text: norska, svenska och internationella nyhetstidningar, Wikipedia, Forum för levande historia, Populär Historia, Världens Historia, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten (Victor Klemperer), Dagbok fra andre verdenskrig 1939-1945 (Gerd Öfwermand Diesen), Anne Frank House, Imperial War Museum, History Channel, Mormors memoarer.
Bilder: Privat, Norsk Folkemuseum, Arbeiderbevegelsens Arkiv og Bilbiotek, Norsk Teknisk Museum, Oslo Museum, Örebro Stadsarkiv, Nasjonalbiblioteket, Creative Common-licenser.
Text/foto/film: Andreas Bjunér
Illustrationer: Jenny Svenberg Bunnel
Korrläsning: Lasse Lejdeby